Kapitel 18

::::: :::..

Greta stod utanför skolans staket och betraktade en familj som rörde sig på den i övrigt tomma skolgården. De båda mammorna turades om att leka basket med en femåring och gå vida cirklar med en liggvagn. Deras följeslagare såg minst lika kära ut i varandra som de gjorde. 
   'Greta!' ropade Lars.
   Hon ryckte till, vände sig om och såg förvånat på dem.
   'Och vem har vi här då?' frågade hon och kom fram till dem.
   'Camilla,' sa Lars med viss stolthet i rösten. 'Hon som låtsades vara min följeslagare när Felix var kidnappad.'
   'Hittade ni henne hos Tarmvred?'
   'Nej, jag och Hanneli pratade om vad som hände mig och då kom jag, hon – vi kom på att en av mina kollegors följeslagare hälsade på Camilla med namn när vi var där.'
   'Intressant. Ja, det hade ju inte skadat att känna till. Lät ni kollegans följeslagare gå, eller smet den?'
   'Vi har inte snackat med henne än. Jag ville inte gå efter henne utan att ha spanat först. Vi tog oss hem till hennes hus och sprang på Camilla där, hennes skyddsling är hundvakt till min gamla kollega.'
   'På så vis. Det var alltså hon här som hade ihjäl dig?'
   'Nej!' utbrast Camilla men tystnade då Hanneli hyschade henne. 
   Lars tog med sig Greta och gick en bit bort för att få prata ostört.
   'Hon påstår att Eerika, min kollegas följeslagare, hade blivit ombedd av Felix att ta hand om mig på den här sidan om något hände.'
   'Varför kunde han inte göra det själv?'
   'Han hade sagt att jag söp och slogs och var helt okontrollerbar.'
   'Ha!' utbrast Greta. 'Det lät ju troligt.'
   Lars log åt Gretas analys, men samtidigt bet förolämpningen. 
   Greta höjde rösten så Camilla skulle höra.
   'Gick du dubbelt med Felix fram till dödsfallet, eller hur la ni upp det?'
   'Jag träffade aldrig Felix, och Lars hade jag bara sett på håll medan han levde.'
   'Hur kunde du då veta var jag bodde?' frågade Lars. 'Var mina föräldrar bodde och var jag jobbade? Och hur kunde du hoppa oss till olycksplatsen om du inte varit med vid kraschen?'
   'Eerika visade mig innan.'
   'Visste hon var olyckan skulle ske i förväg?'
   'Nej, det hade ju varit konstigt. Men det andra. Hon visade mig var du och dina föräldrar bodde, var du jobbade visste jag ju redan. Sen var jag på stand by varje kväll ifall något skulle hända. Det tog inte ens en vecka så var du förolyckad.'
   'Mördad,' rättade Hanneli.
   'Inte av mig!' sa Camilla snabbt. 'Jag vet inget om vad som hände innan. När Eerika hämtade mig låg redan bilen bredvid vägen, och det var klart att du inte skulle överleva. Jag är ledsen om jag var kort mot dig, men jag visste inget om det här.'
   'Se mig i ögonen,' sa Greta och ställde sig nära Camilla. 'Var var du när du blev hämtad?'
   'Jag var hemma med Linda. Hon satt vid datorn och pluggade kemi med några polare på Hangouts. Klockan var kvart i elva när Eerika hämtade mig.' 
   'Och du hade inget med mordet att göra? Visste inte ens att det skulle ske?'
   'Nej.'
   'Och vilken koppling har du till MC-klubben?'
   'Vilken klubb? Jag känner inte ens någon som kör motorcykel.'
   Greta tystnade i några sekunder.
   'Jag tror hon talar sanning,' sa hon sen. 'I alla fall vad hon upplever som sant.'
   'Så vad gör vi nu?' frågade Lars, som inte kände sig övertygad.
   'Vet du när Lisa-Maria kommer hem?' frågade Hanneli.
   'Det är torsdag,' sa Camilla långsamt, 'så klockan sju. Hon är och tränar först.'
   'Då tycker jag vi sticker hem till henne och väntar,' sa Greta och höll frågande fram handen mot Lars och Hanneli.
   'Du får gärna ta det,' sa Hanneli.
   De båda kvinnorna greppade Lars arm och han tog ett steg. 


Linda var kvar i den stora villan, sittande i soffan med benen uppdragna under sig. Buster och Keaton låg på mattan nedanför, tittande på ett teveprogram om hunddressyr. Camilla såg både ut att lugnas av att vara nära sin unga skyddsling igen, samtidigt som hon oroligt sneglade på de andra andarna. 
   'Är det okej om jag...' frågade Camilla oavslutat och nickade mot Linda.
   Hanneli som fortfarande höll henne i ett stadigt grepp såg frågande på Lars som svarade med en inbjudande gest. Snabbt rörde Camilla vid sin skyddsling och såg ut att slappna av efter kontakten. En liten del av Lars hade undrat om hon verkligen var Lindas följeslagare, men nu kändes det orimligt att hon kunde varit något annat. 
   'Jag tror du kan släppa henne,' sa Greta som verkat nå samma slutsats. 'Hon kommer inte lämna oss ensamma med sin skyddsling.' 
   Camilla skakade på huvudet och gav dem en vädjande blick som växlade till tacksamhet när Hanneli släppt taget. Camilla satte sig på soffans armstöd och betraktade Linda på samma sätt som tonåringen såg på de båda hundarna. 
   'Det var ingen dålig kåk det här,' sa Greta och såg sig om.
   'Det sa jag med.' Hanneli log mot dem. 'Lars påstår att inte alla på hans jobb är så täta, men jag vet inte om jag tror på det.'
   'Nej,' sa Lars, 'det här är inget du tjänar ihop till på en enkel ingenjörslön.'
   'Gamla pengar,' sa Camilla så lågt att det varit lätt att bortse från det.
   'Vad sa du?' frågade Greta.
   'Gamla pengar. Lisa-Maria kommer från en gammal industrifamilj. Familjen Engehl var en av storspelarna på den tiden Sverige hade en fartygsindustri. Engehlska varven kanske ni hört talas om?'
   Lars och Hanneli såg frågande på varandra, men Greta nickade igenkännande. 
   'Rädda varven,' mumlade hon nästan ohörbart.
   'Men de sålde allt innan krisen,' fortsatte Camilla, 'och efter det har de bara lekt med sina pengar. Enghel Invest tror jag de heter.'
   'Varför jobbar inte Lisa-Maria där då?' frågade Hanneli.
   'För att hon inte vill? Jag vet inte, men jag tror inte affärer lockar henne.'
   'Hon verkar ha sitt på det torra i alla fall,' sa Greta. 'Bor hon ensam här?'
   'Nej, hennes man bor också här, men han är ofta borta på tjänsteresor. Sen har hon hundarna, men inga barn.'
   'Och du sa att du inte visste något,' sa Hanneli glatt.
   Camilla slog ned blicken som om hon ångrade att hon sagt för mycket. 
   Greta lät samtalet falla och vände sig till Lars.
   'Så du är ingenjör alltså?' frågade hon retoriskt. 'Det ante mig, min pappa var också det. Jobbade på verket. Mamma med, det var där de träffades, men hon var bara ritbiträde. Tror det var det eller sekreterare som var alternativen för kvinnor där på den tiden, men det är väl bättre nu?'
   'Mycket bättre, men vi har en bit kvar.'
   'Ja, jag var då inte lockad att fastna i den grottekvarnen i alla fall.'
   'Ville dina föräldrar att du skulle börja på verket?'
   'Det var det enda de kände till. Fast det var dötrist att sitta vid ritplankan och jag skulle aldrig klarat att vara någons sekreterare, med allt vad det kunde innebära. Men stenografikursen hade jag nytta av när jag skrev låttexter, så nått fick jag med mig i alla fall.'
   'Men dina föräldrar stöttade sångkarriären?'
   'Stöttade är ett starkt ord, de stod åtminstone inte i vägen. Men om den inte hade tagit fart som den gjorde hade de nog propsat på ett verksjobb tids nog. Inte för att det spelat någon roll, kräftan bryr sig inte om sysselsättning.'
   'Du kanske fick några år till, som jag förstått det bolmades det ganska friskt på kontoren förr i tiden.'
   'Sant, det kunde vara rena rama Lützen ibland. Pappa luktade alltid Chesterfield och mamma Philip Morris.'
   Båda tystnade vid ljudet av ytterdörren som öppnades.
   'Buster? Keaton? Mamma är hemma!' Lisa-Maria ropade från hallen och de båda hundarna sprang ut till henne. 
   Hanneli var snabbast att reagera och försvann genom vardagsrumsväggen mot hallen, men i samma stund Lars vände sig mot dörröppningen dök Eerika upp där. Hon gav till ett gällt skrik och försvann innan någon av dem hann fram till henne. Hanneli och Greta krockade nästan och såg snopet på varandra.
   'Det gick ju sådär,' sa Hanneli och fick grymtande medhåll från Greta. 
   'Hon brukar inte var så här tidig,' urskuldade sig Camilla.
   'Det är ingen fara,' ljög Lars som mest var irriterad att han låtit sig distraheras.
   'Så vad gör vi nu då?' frågade Hanneli och följde Linda med blicken när hon gick ut i hallen.
   Från vardagsrummet kunde de höra hur hon berättade för Lisa-Maria om hundarnas dag medan hon klädde på sig. 
   'Eerika kanske kommer tillbaka,' sa Lars hoppfullt utan att egentligen tro på det själv. 'Kanske var det bara chocken att se oss här som skrämde henne?'
   'Föga troligt,' sa Greta. 'Om du ser en massa okända andar i ditt hem – inte lämnar du din skyddsling vind för våg. Hon stack för att vi inte skulle ta henne.'
   'Tänkte bara att Eerika inte verka vara typen som lämnar sin skyddsling över huvud taget.'
   'Vi kan ju stanna en stund,' sa Hanneli diplomatiskt, medan ytterdörren slog igen. 
   'Ursäkta,' sa Camilla, 'är det okej om jag drar? Linda har cykel och ni vet hur trafiken kan vara.'
   'En minut,' svarade Hanneli och hennes ögon lyste upp. 'Hundarna, är de på hunddagis om dagarna?'
   'Ja, hurså?' frågade Camilla.
   'Där har vi kopplingen till Tarmvred.'
   'Snyggt!' sa Greta uppskattande. 'Så här gör vi. Eerika gömmer sig säkert hos MC-klubben. Stanna kvar en stund om ni vill, men om hon inte kommer tillbaka så sticker ni till hunddagiset och letar efter henne där. Under tiden följer jag med Camilla tillbaka och ser var Linda bor ifall vi vill hitta dem igen. Vi ses här sen, okej?'
   'Okej,' sa Lars, överraskad av en genomtänkt plan från Greta. 
   Hanneli nickade kort och Greta gjorde detsamma innan hon följde Camilla ut. Lisa-Maria kom in i vardagsrummet med sin datorväska i ena handen och en sushilåda i den andra. De båda hundarna återgick till sina platser på mattan framför teven. Hon ställde ner hämtmaten, plockade fram jobbdatorn och öppnade den, men pausade med fingret ovanför powerknappen. Sen stängde hon den igen, tog upp sushilådan och lät datorn ligga. 
   'Buster, Keaton, kom med!' ropade hon medan hon stängde av teven och försvann upp för trappan med hundarna efter sig. 
   Lars och Hanneli stod tysta och lyssnade till stegen som försvann två våningar upp. Efter en liten stund hördes ljudet av en akustisk gitarr som stämdes. 
   'Inte för att jag tror hon kommer tillbaka,' sa Hanneli. 'Eerika alltså, men ska vi gå upp och kolla till Lisa-Maria, så drar vi sen?'
   'Låter bra,' sa Lars som var nyfiken på hur en musicerande Lisa-Maria såg ut.
   Tillsammans gick de upp för trappan. Lisa-Maria satt tillbakalutad i sin kontorsstol med ena benet över det andra och gitarren vilande i knät. Hon plinkade till synes oplanerat på den men då och då stannade hon upp och antecknade på ett notpapper, tog en sushibit och fortsatte spela. Buster och Keaton låg vid hennes fötter och verkade njuta av mattes närvaro. Lars hade aldrig sett henne så avslappnad tidigare. 
   'Ska vi dra eller?' frågade Hanneli.
   'Lika bra.'


Kön vid hunddagiset var lika lång som förut, men hade rört sig för den sure östgöten hade bara tre stycken framför sig. Ingenstans såg de Eerika. 
   'Vi ska inte ställa oss va?' frågade Hanneli och nickade mot kön.
   'Känns inte så meningsfullt,' svarade Lars. 'Bättre då att titta runt lite.'
   'Precis min tanke.'
   De låtsades inte om kön utan gick över hundgården mot den låga byggnaden. Nu var det tomt på levande hundar, bara de tre spökhundarna var där. Hundarna kom emot dem, men var lätta att undvika med några höga hopp. Efter en serie balettlika skutt landade de till slut på taket till huset och lämnade spökhundarna gläfsande nedanför. Lars såg på Hanneli, men innan han hunnit säga något fattade hon hans hand och drog med honom genom taket, ner i huset. 
   De landade i ett fikarum med två runda bord som hade åtta, tio stolar kring sig. Det ena var tomt, men vid det andra satt två medlemmar från MC Tarmvred och åt varsin pizza direkt ur kartongerna. Vid dem stod två spökknuttar som samtalade medan de tog del av maten. Båda följeslagarna hade två livvaktsandar som stod snett bakom dem, men ingen av dem såg ut att tillhöra MC-klubben. Lars såg sig snabbt om, men kunde inte se Eerika här heller. 
   'Vad i...' började en av spökknuttarna, men Lars tänkte inte stanna och lyssna. 
   Han drog i Hannelis arm, vilket var som att försöka välta en fullvuxen tall, släppte taget och sprang genom väggen längre in i byggnaden. På andra sidan stod tomma hundburar på rad. Men ingen Eerika här heller. När han såg Hanneli komma ut ur väggen fortsatte han genom nästa. 
   Den här gången kom han in i ett garage där en levande medlem i Tarmvred höll på att meka med en stor Harley Davidson. Bredvid honom stod spökknutten som förmodligen var hans följeslagare och samtalade med Geggan. Lars började vända sig om, men mötte Geggans blick. Han kunde tydligt se hur knutten gick från förvåning till förvirring, igenkännande och slutligen ilska. De båda spökknuttarna från fikarummet kom in genom väggen bakom Lars, följda av sina livvakter, men Hanneli hade fortfarande inte dykt upp. Geggan utstötte ett morrande läte och slängde sig mot honom. Lars började ta ett steg därifrån, men kom av sig när Hanneli flög ner från taket, fångade upp Lars och Geggan under varsin arm och hoppade iväg med dem. 

Kommentera